Arboga Robotmuseum Luftbevakning, en översikt Robothistoriska Föreningen i Arboga		Webansvarig Sidan uppdaterad: 2011-04-05 19:55
Start	Robot		Motor	Stridsledning och Luftbevakning	Simulatorer	Berättelser
Kommunikation Museet visar…		Luftbevakning, en översikt Luftbevakning med optiska system Efter första världskriget insåg den svenska försvarsledningen behovet av en bevakning av våra gränsområden. Till en början bestod denna bevakning av optisk spaning, vid behov med hjälp av kikare. Personalen bestod huvudsakligen av frivilliga krafter, som utbildades av och samarbetade med militära enheter, och kallades in vid behov av förhöjd beredskap. Dessa frivilliga tillhörde organisatoriskt den sk landstormen. Så småningom började man bygga luftbevakningstorn på strategiska platser, senare försedda med direkttelefon till luftbevakningscentraler. Från början utfördes bevakningen enbart av manlig personal, men så småningom började även kvinnor ur lottakåren utbildas till dessa uppgifter. Dessa fick smeknamnet ”tornsvalor”. Den optiska luftbevakningen fick ett uppsving i samband med andra världskriget, när hotbilden kom allt närmare landets gränser. Ett större antal luftbevakningscentraler tillkom vid denna tid, liksom förbättrad utrustning för spaning, kommunikation och presentation för beslutsfattare i centraler. Den optiska luftbevakningen har sedan levt kvar under hela efterkrigstiden som ett komplement till de nya tekniskt mer avancerade radarbaserade övervakningssystemen. Luftbevakning med radarsystem Under 1940-talet hade den tekniska utvecklingen kommit så långt att man kunde tala om ”ekoradio”. Detta stod för utsändning av en radiosignal i pulsform och mottagning av eventuella ekon i mellanrummet mellan sändarpulserna. Dessa ekon orsakades av metalliska föremål, dvs i första hand flygplan, och tiden mellan utsändning och mottagning representerade avståndet. Jordytans krökning begränsar dock ”synfältet” för flygplan på låg höjd, och naturligtvis fartyg. Radarutvecklingen, speciellt sändartekniken, hade kommit längst i England och USA, som satsade stort under andra världskriget och fick fram operativa enheter. Tillgången till dessa bidrog väsentligt till dessa länders operativa framgångar. Svenska försvaret hade också börjat experimentera inom detta område, men insåg att köp från i första hand England och USA avsevärt skulle snabba på tillförsel av praktiskt användbar materiel. En storsatsning på import under senare halvan av 1940-talet gav flera nytillskott, först Er2b och Er3b, där Er stod för ekoradio. Snart tillkom kustspaningsradar PS-23, plus Flygvapnets första ”riktiga” radarstation PJ-21, som kunde mäta både sidvinkel och höjd till målet med hjälp av höjdmätare PH-13. Under 1950-talet hade utvecklingen kommit igång på allvar, och radarövervakningen kompletterades i rask följd med bl a PS-41, PS‑16, PS‑08, PH‑12 och PH‑40. 1960- och 1970-talen representerades av störskyddad utrustning och även införande av tredimensionell målbestämning. Ytterligare tekniska framsteg gav under 1980-talet PS-860 för långdistansspaning och PS-870 för spaning på låg höjd. Dessa kompletterades på 1990-talet med flygburen spaningsradar, PS-890, som med sidledes elektroniskt styrbar antenn var perfekt för bl a havsövervakning.