|
Arboga Robotmuseum
Luftbevakning, en översikt
Robothistoriska
Föreningen i Arboga |
Sidan uppdaterad: 2011-04-05 19:55 |
|||||
|
Luftbevakning, en
översikt
Luftbevakning med optiska system Efter
första världskriget insåg den svenska försvarsledningen behovet av en
bevakning av våra gränsområden. Till en början bestod denna bevakning av optisk spaning, vid behov med hjälp
av kikare. Personalen bestod huvudsakligen av frivilliga krafter, som utbildades
av och samarbetade med militära enheter, och kallades in vid behov av förhöjd
beredskap. Dessa frivilliga tillhörde organisatoriskt den sk
landstormen. Så
småningom började man bygga luftbevakningstorn på strategiska platser, senare
försedda med direkttelefon till luftbevakningscentraler. Från början utfördes
bevakningen enbart av manlig personal, men så småningom började även kvinnor
ur lottakåren utbildas till dessa uppgifter. Dessa fick smeknamnet
”tornsvalor”. Den
optiska luftbevakningen fick ett uppsving i samband med andra världskriget,
när hotbilden kom allt närmare landets gränser. Ett större antal
luftbevakningscentraler tillkom vid denna tid, liksom förbättrad utrustning
för spaning, kommunikation och presentation för beslutsfattare i centraler. Den
optiska luftbevakningen har sedan levt kvar under hela efterkrigstiden som
ett komplement till de nya tekniskt mer avancerade radarbaserade
övervakningssystemen. Luftbevakning med radarsystem Under
1940-talet hade den tekniska utvecklingen kommit så långt att man kunde tala
om ”ekoradio”. Detta stod för utsändning av en radiosignal i pulsform och
mottagning av eventuella ekon i mellanrummet mellan sändarpulserna. Dessa
ekon orsakades av metalliska föremål, dvs i första
hand flygplan, och tiden mellan utsändning och mottagning representerade
avståndet. Jordytans krökning begränsar dock ”synfältet” för flygplan på låg
höjd, och naturligtvis fartyg. Radarutvecklingen,
speciellt sändartekniken, hade kommit längst i England och USA, som satsade
stort under andra världskriget och fick fram operativa enheter. Tillgången
till dessa bidrog väsentligt till dessa länders operativa framgångar. Svenska
försvaret hade också börjat experimentera inom detta område, men insåg att
köp från i första hand England och USA avsevärt skulle snabba på tillförsel
av praktiskt användbar materiel. En storsatsning på import under senare
halvan av 1940-talet gav flera nytillskott, först Er2b och Er3b, där Er stod
för ekoradio. Snart tillkom kustspaningsradar PS-23, plus Flygvapnets första
”riktiga” radarstation PJ-21, som kunde mäta både sidvinkel och höjd till
målet med hjälp av höjdmätare PH-13. Under
1950-talet hade utvecklingen kommit igång på allvar, och radarövervakningen
kompletterades i rask följd med bl a PS-41, PS‑16,
PS‑08, PH‑12 och PH‑40. 1960- och 1970-talen
representerades av störskyddad utrustning och även införande av
tredimensionell målbestämning. Ytterligare tekniska framsteg gav under 1980-talet
PS-860 för långdistansspaning och PS-870 för spaning på låg höjd. Dessa
kompletterades på 1990-talet med flygburen spaningsradar, PS-890, som med
sidledes elektroniskt styrbar antenn var perfekt för bl a
havsövervakning. |
|
|||||