Marinens Försöksrobotar

Redan under kriget, från och med 1944, började marinen i samarbete med armén planera en utveckling av robotvapen för dessa försvarsgrenar.

Det var närmast chefen för torpedbyrån i marinförvaltningen, dåvarande kommendörkaptenen Johan Gabriel Oxenstierna, som tillsammans med chefen för vapenavdelningen, sedermera generalmajor Harald Jetzén, gemensamt drog upp riktlinjerna för framtagandet av en ”lufttorped”, som skulle tillgodose behovet av en sjö- och kustrobot och en markrobot.

Samtidigt pågick motsvarande planer på att för flygvapnets räkning utveckla en jaktrobot och en attackrobot. Attackroboten skulle i första hand ersätta 45 cm vattentorped, som fälldes från flygplan.

Detta låg inom Kungliga Flygförvaltningen (KFF) ansvarsområde.

Det blev J G Oxenstierna, som fick svara för framtagande av underlag för utvecklingen av lufttorpeden.

Det låg nära till hands att närmare studera de tyska styrda projektilerna och speciellt de typer, som närmast kunde bli aktuella för marinen och armén. Det blev den pulsmotorförsedda flygplanliknande bomben V1 som blev förebild för lufttorpeden.

Viss kunskap om V1-bomben hade erhållits genom att 6 st av de vid raketforskningsanläggningen i Peenemünde utskjutna försöksbomberna (utan stridsdel) råkat krascha i södra Sverige.

Strax efter krigsslutet 1945 söktes kontakt med engelsmännen och en studiedelegation under dåvarande Övl H Jentzens ledning for över till England. Efter kriget hade engelsmännen lyckats samla en väsentlig del av de olika tyska projektilerna, som dels varit i serieproduktion, dels höll på att utvecklas i krigets slutskede. Med i bagaget hem hade delegationen bl a ett exemplar av styrautomaten till V1-bomben, samt information om pulsmotorn.

Marinfövaltningen överlämnade projektarbetet till SAAB för framtagande av en sk ”lufttorped”, i stora drag byggd efter V1. Med sin pulsmotor och sin relativt enkla styrautomat bedömdes den bli en billig robot, som snabbt kunde framtagas för försöksverksamheten.

För vidareutveckling av pulsmotorn och dess anpassning till lufttorpeden, engagerades ALÅ (AB Ljungströms Ångturbin) och STAL i Finspång och för startraketer Bofors. SAAB blev sammanhållande för hela projektet.

För att klara den styrtekniska sidan, togs kontakt med flera svenska industrier, såsom SAAB, NAF, AGA m fl.

Den första beställningen till SAAB på fem skrov till en lufttoped är daterad 9 oktober 1945. Leveranserna skulle ske i början av juni 1946. Ungefär ett år efter beställning påbörjades provskjutningarna i Karlsborg.

För provskjutningarna undersökte marinen tillsammans med armén lämpliga försöksplatser. Man valde slutligen PCK och LV i områden vid Vätterns stränder, då man där redan etablerat militära skjutfält. Skjutplatsen fick därefter beteckningen RFK.

På senhösten 1946 besökte J G Oxenstierna SAAB med framställan till SAAB om man var villig att konstruera en styrautomat till de tidigare beställda lufttorpederna. Som åskådningsmateriel medförde Oxenstierna den styrautomat från V1:an, som tagits med hem från England.

SAAB accepterade med stort intresse uppdraget. Det blev SAAB:s främsta specialist på gyro- och servosystem, civing Bengt Sylvan som konstruerade en helsvensk styrautomat med tillhörande servosystem. Redan från början blev dessa styrautomater mer avancerade än V1:ans styrautomat, då krav ställdes på låga, bestrykande banor.

De övervakande organen, målsökare och höjdhållare till lufttorpeden planerades att införas under hand längre fram under utvecklingen.

Mellan åren 1946 – 1958 framtogs 85 st. RB 310. Av dessa utfördes cirka 190 st. försök och övningsskjutningar. De första robotarna togs fram av SAAB. Cirka 70 st. tillverkades och iordningställdes vi CVA (Centrala Flygverkstaden i Arboga), på uppdrag av KFF Robotbyrå.

Den 18 september 1947 beställde KMF (Kungliga Marinförvaltningen) tillverkning av en ny serie på tio lufttorpeder med beteckningen RB 311 i olika utförande för KMF och KATF (Kungliga Armétygförvaltningen). SAAB tar sedan fram cirka 50 st. RB 311. CVA övertar tillverkningen i början av 1950-talet och tar då fram cirka 100 st. RB 311.

RB 310 och RB 311 var tekniskt sett kopior av den tyska V1- bomben. Robotarna startades från en startramp med hjälp av en startraket och drevs sedan i banan av en pulsmotor. Pulsmotorn förbättrades och modifierades efter hand av STAL och försågs bl.a. med sidliggande ventilgaller, vilket gjorde det möjligt att bygga ihop motor och robotkropp till en enhet.

RB 310 och RB 311 följdes så småningom av RB 315, som utgjorde den första robotbestyckningen på jagarna Halland och Småland, och RB 316 som var samma robot ämnad som kustrobot. Förutom inbyggd pulsmotor var också en startraket med 4 dysor inbyggd i robotkroppen. Sammanlagt tillverkades omkring 190 st. RB 315/RB 316 under 1950-talet.

Ett 80-tal skjutningar utfördes från katapult. 8 skott avfyrades från jagarna Halland och Småland.

Omkring 1957 lades projekt RB 315 ner av Robotbyrån till förmån för en koncentration av resurserna på flygvapnets attackrobot RB 304.

Det gällde då för marinen att snabbt finna en ersättare utan att ändra på tidsplanen. Efter att ha undersökt flera alternativ bestämde sig marinen för att påbörja en utveckling av M20 i Frankrike. Projektet baserades på en befintlig målrobot CT20.

SAAB blev sammanhållande för hela projektet. Roboten fick i Sverige beteckningen RB 08.

Copyright 2023 © All rights Reserved. Hemsida Webbdesign Interwebsite Webbyrå