Allmänt om robotar
Museet visar tidigare hemlig information från det gångna halvseklet. Detta är samtidigt en väsentlig del av Arbogas industrihistoria.
Museet är unikt i Sverige och förmodligen i världen. Här beskrivs vår robothistoria från den tyska V1-bomben fram till beväpningen på JAS. Detta innefattar ett 25-tal olika robottyper från alla tre vapenslagen.
Under slutet av andra världskriget blev vi bryskt påminda om den stridande omvärlden, då sex tyska V1, ”styrda bomber”, av misstag kraschade i södra Sverige. De kom från tyskarnas provplats på Peenemünde.
Dessa gav värdefull information för framtagning av egna styrda projektiler, först vid SAAB och från 1949 vid verkstäderna i Arboga. Dessa projektiler kallades i Sverige för ”robotar”.
Robothistorik
I mitten av 1940-talet påbörjades i Sverige studier av olika typer av robotar.
Huvudsakligen skedde detta vid Kungl Flygförvaltningen (KFF), som sedermera tillsammans med de andra vapengrensförvaltningarna uppgick i nuvarande Försvarets Materielverk (FMV).
Den drivande kraften och i stor utsträckning idégivare till de flesta svenska robottyperna var tekniske direktören överingenjör Tore Edlén. Det var också Tore Edlén som myntade ordet ”Robot” för de svenska luftgående och styrda projektilerna.
Ordet ”Robot” kommer av det tjeckiska ordet ”Robota”, som betyder dagsverkare eller slavarbetare. Det betecknar alltså en slav, eller som i detta fall en projektil, som är programmerad och som utför det man ger order om. Ordet skapades av den tjeckiske dramatiken Karel Čapek i hans skådespel R.U.R. (”Rosumovi Univerzální Roboti”) uppfört för första gången 1923.
Flygvapnets robotar
Läs mer i dokumentet: Flygvapnets_Robotar
En översikt. Utgiven 1998 av Försvarets materielverk, Vapenavdelningen
Robottyper
Attackrobot
En attackrobot är vanligen en flygplansburen robot avsedd för bekämpning av mål på marken eller till sjöss. Äldre typer av attackrobotar styrdes ofta av flygföraren mot målet med hjälp av en radiolänk. Moderna typer är vanligen försedda med målsökare som automatiskt styr roboten mot målet.
Jaktrobot
En jaktrobot är en flygplansburen robot avsedd att bekämpa fientliga flygplan. Förekommer i en diffus kategoriindelning såsom; korthållsrobotar, mellanräckviddsrobotar samt långräckviddsrobotar. Korthållsrobotar styrs vanligen med målsökare av IR-typ och används mest i strid mot fientligt flyg. Mellanräckviddsrobotar styrs oftast med semiaktiv radarmålsökare. Långräckviddsrobotar styrs som regel med aktiv radarmålsökare kombinerad med kommandolänk. Jaktrobotar är numera huvudbeväpning på ett jaktflygplan. Med hjälp av flygplansradarn får flygföraren information om fientligt mål. När skjutvillkoren; avstånd, målvinkel, identitet, m m är uppfyllda avfyras roboten. Roboten går därefter till träff i målet. Robotarna skjuts från land eller helikopter mot pansrade mål.
Sjömålsrobot
Sjömålsrobotar avfyras från fartyg mot sjömål. Förekommer mest som medelräckviddsrobotar och långräckviddsrobotar. Sjömålsrobotarnas tillkomst har medfört att även små båtar kunde ha vapen som på långt håll kunde sänka stora fartyg. Målsökningen på robotar för långa räckvidder skedde oftast med aktiv radarmålsökare. Vid kortare räckvidder förekommer mest målsökare av IR-typ.
Kustrobot
Kustrobotar skjuts från land mot mål på havet. Räckvidden varierar från ca 100 km för de största ner till några km för de minsta robotarna. Långräckviddiga kustrobotar skjuts som regel från någon typ av fordon. Starten sker oftast med hjälp av krutraketmotorer medan drivningen i banan vanligen åstadkoms med en jetmotor. Roboten navigerar till en förutbestämd punkt, där målsökaren tar över styrningen av roboten mot målet. Korträckviddiga kustrobotar är som regel bärbara och skjuts från en lavett. Framdrivningen sker som regel med en krutraketmotor. Styrningen kan ske med en semiaktiv lasermålsökare eller med trådstyrning som manövreras av skytten. Roboten avfyras från marken eller fartyg mot mål i luften. Den kan styras med kommandolänkar eller söka sig själv till målet med någon typ av inbyggd målsökare. Roboten konstrueras ofta för en speciell uppgift eller måltyp, och så att den kan bekämpa mål på hög höjd eller på lågt flygande snabba mål.
Luftvärnsrobot
Avfyras från marken eller fartyg mot mål i luften
Pansarvärnsrobot
Skjuts från land eller helikopter mot pansrade mål.
Lätta och tunga robotar
Lätta robotar har ca 3 km räckvidd och är bärbara. Tunga robotar har ca 6 km räckvidd och skjuts från marklavett, pansarbandvagn eller pansarvärnshelikopter. Roboten styrs i allmänhet automatiskt till siktlinjen, och skytten följer målet i kikare till träff. En del tunga robotar styrs av en målsökare i roboten. Robotarna kan också styras manuellt. Efter avfyring håller skytten siktets hårkors på målet fram till träff. Styrsignalerna till roboten överförs då via tråd. Verkansdelen är speciellt anpassad för pansrade mål, ofta med riktad sprängverkan.
Målrobot
En målrobot används vid övningsskjutning mot luftmål och skall i sitt uppträdande efterlikna ett fientligt flygplan eller en fientlig robot. Målroboten används som regel som bogserare till ett skjutmål med en lång lina. Målroboten startas från en ramp och styrs från en styrcentral. Efter fullgjort uppdrag tas målroboten ned med en fallskärm, och kan då användas på nytt. Målrobotar kan också starta och landa på ett flygfält.
Bombkapsel
Friflygande bombkapsel med verkansystem i form av substridsdelar för bekämpning av ytmål.
Marinens försöksrobotar
Redan under kriget, från och med 1944, började marinen i samarbete med armén planera en utveckling av robotvapen för dessa försvarsgrenar.
Det var närmast chefen för torpedbyrån i marinförvaltningen, dåvarande kommendörkaptenen Johan Gabriel Oxenstierna, som tillsammans med chefen för vapenavdelningen, sedermera generalmajor Harald Jetzén, gemensamt drog upp riktlinjerna för framtagandet av en ”lufttorped”, som skulle tillgodose behovet av en sjö- och kustrobot och en markrobot.
Samtidigt pågick motsvarande planer på att för flygvapnets räkning utveckla en jaktrobot och en attackrobot. Attackroboten skulle i första hand ersätta 45 cm vattentorped, som fälldes från flygplan.
Detta låg inom Kungliga Flygförvaltningen (KFF) ansvarsområde.
Det blev J G Oxenstierna, som fick svara för framtagande av underlag för utvecklingen av lufttorpeden.
Det låg nära till hands att närmare studera de tyska styrda projektilerna och speciellt de typer, som närmast kunde bli aktuella för marinen och armén. Det blev den pulsmotorförsedda flygplanliknande bomben V1 som blev förebild för lufttorpeden.
Viss kunskap om V1-bomben hade erhållits genom att 6 st av de vid raketforskningsanläggningen i Peenemünde utskjutna försöksbomberna (utan stridsdel) råkat krascha i södra Sverige.
Strax efter krigsslutet 1945 söktes kontakt med engelsmännen och en studiedelegation under dåvarande Övl H Jentzens ledning for över till England. Efter kriget hade engelsmännen lyckats samla en väsentlig del av de olika tyska projektilerna, som dels varit i serieproduktion, dels höll på att utvecklas i krigets slutskede. Med i bagaget hem hade delegationen bl a ett exemplar av styrautomaten till V1-bomben, samt information om pulsmotorn.
Marinfövaltningen överlämnade projektarbetet till SAAB för framtagande av en sk ”lufttorped”, i stora drag byggd efter V1. Med sin pulsmotor och sin relativt enkla styrautomat bedömdes den bli en billig robot, som snabbt kunde framtagas för försöksverksamheten.
För vidareutveckling av pulsmotorn och dess anpassning till lufttorpeden, engagerades ALÅ (AB Ljungströms Ångturbin) och STAL i Finspång och för startraketer Bofors. SAAB blev sammanhållande för hela projektet.
För att klara den styrtekniska sidan, togs kontakt med flera svenska industrier, såsom SAAB, NAF, AGA m fl.
Den första beställningen till SAAB på fem skrov till en lufttoped är daterad 9 oktober 1945. Leveranserna skulle ske i början av juni 1946. Ungefär ett år efter beställning påbörjades provskjutningarna i Karlsborg.
För provskjutningarna undersökte marinen tillsammans med armén lämpliga försöksplatser. Man valde slutligen PCK och LV i områden vid Vätterns stränder, då man där redan etablerat militära skjutfält. Skjutplatsen fick därefter beteckningen RFK.
På senhösten 1946 besökte J G Oxenstierna SAAB med framställan till SAAB om man var villig att konstruera en styrautomat till de tidigare beställda lufttorpederna. Som åskådningsmateriel medförde Oxenstierna den styrautomat från V1:an, som tagits med hem från England.
SAAB accepterade med stort intresse uppdraget. Det blev SAAB:s främsta specialist på gyro- och servosystem, civing Bengt Sylvan som konstruerade en helsvensk styrautomat med tillhörande servosystem. Redan från början blev dessa styrautomater mer avancerade än V1:ans styrautomat, då krav ställdes på låga, bestrykande banor.
De övervakande organen, målsökare och höjdhållare till lufttorpeden planerades att införas under hand längre fram under utvecklingen.
Mellan åren 1946 – 1958 framtogs 85 st. RB 310. Av dessa utfördes cirka 190 st. försök och övningsskjutningar. De första robotarna togs fram av SAAB. Cirka 70 st. tillverkades och iordningställdes vi CVA (Centrala Flygverkstaden i Arboga), på uppdrag av KFF Robotbyrå.
Den 18 september 1947 beställde KMF (Kungliga Marinförvaltningen) tillverkning av en ny serie på tio lufttorpeder med beteckningen RB 311 i olika utförande för KMF och KATF (Kungliga Armétygförvaltningen). SAAB tar sedan fram cirka 50 st. RB 311. CVA övertar tillverkningen i början av 1950-talet och tar då fram cirka 100 st. RB 311.
RB 310 och RB 311 var tekniskt sett kopior av den tyska V1- bomben. Robotarna startades från en startramp med hjälp av en startraket och drevs sedan i banan av en pulsmotor. Pulsmotorn förbättrades och modifierades efter hand av STAL och försågs bl.a. med sidliggande ventilgaller, vilket gjorde det möjligt att bygga ihop motor och robotkropp till en enhet.
RB 310 och RB 311 följdes så småningom av RB 315, som utgjorde den första robotbestyckningen på jagarna Halland och Småland, och RB 316 som var samma robot ämnad som kustrobot. Förutom inbyggd pulsmotor var också en startraket med 4 dysor inbyggd i robotkroppen. Sammanlagt tillverkades omkring 190 st. RB 315/RB 316 under 1950-talet.
Ett 80-tal skjutningar utfördes från katapult. 8 skott avfyrades från jagarna Halland och Småland.
Omkring 1957 lades projekt RB 315 ner av Robotbyrån till förmån för en koncentration av resurserna på flygvapnets attackrobot RB 304.
Det gällde då för marinen att snabbt finna en ersättare utan att ändra på tidsplanen. Efter att ha undersökt flera alternativ bestämde sig marinen för att påbörja en utveckling av M20 i Frankrike. Projektet baserades på en befintlig målrobot CT20.
SAAB blev sammanhållande för hela projektet. Roboten fick i Sverige beteckningen RB 08.
Läs mer
Läs mer om Marinens provrobotar och se bilder i artiklar om respektive robot.
Flygvapnets försöksrobotar
Samtidigt som marinen börjat planera försöksverksamhet med robotar påbörjades studier av olika typer av robotar också för flygvapnet.
Huvudsakligen skedde detta vid Kungl Flygförvaltningen (KFF), som sedermera tillsammans med de andra försvarsgrensförvaltningarna uppgick i nuvarande Försvarets Materielverk (FMV).
I mitten av 50-talet studerades ett femtontal olika typer av robotar. Den enda som kom att serietillverkas och bli operativ i svenska försvaret var sjömålsroboten 304, sedermera kallad RB 04.
Den drivande kraften och i stor utsträckningen idégivare till de flesta robottyperna var tekniske direktören överingenjör Tore Edlén.
Omkring 1950 framlade Edlén idén till sjömålsroboten 304. Den skulle fällas (ej skjutas) från ett flygplan i riktning mot ett sjömål, som visuellt eller med hjälp av flygplanradarn lokaliserats av flygföraren. Under svag dykning tändes robotens raketmotor, varigenom roboten kunde få en räckvidd på flera mil.
Flygvapnets första provrobot var RB 301 den ”Flygande vingen”. Roboten tillverkades vid CVM och provades i Karlsborg. Första provskjutning från startramp skedde i Karlsborg 1947 och senare fälldes också roboten från flygplan J21R. Med RB 301 provades olika typer av raketmotorer. Flygvapnet följde marinens prov med pulsmotorer typ V1, och konstaterade tidigt att dessa var primitiva och inte lämpliga för flygvapnets robotar.
1947, medan RB 301-programmet löpte, startade ett 302/303-koncept med helt annan konfiguration: Cylindrisk kropp, långt spetsigt nosparti, tunn vinge och en krutraketmotor. RB302 var en modell i 80% skala av RB 303.
RB 302 provsköts från rälsbana S1 vid Karlsborg. Fälldes första gången 1948 från flygplan T18B. RB 303 skulle fällas från ett flygplan på hög höjd, därefter nedtagning till 10 meter ovanför vattenytan. Vid 100 meter från mål, dykning till 3 meter under vattenytan, varefter roboten fortsatte som torped mot målet. Vingarna bröts bort vid nedslag i vattnet. Prov för dykning i vattnet skedde genom skjutning av attrapper med stålnos från ett trätorn ut mot Vättern.
Erfarenhet från försöken ledde sedan fram till utvecklingen av den flygburna sjömålsroboten 304. RB 304 blev stor och tung: Diameter 0,5 m, spännvidd 2 m, vikt ca 500 kg.
För att kunna använda provrobotarna flera gånger, försågs dessa med fallskärm. Efter målpassage gavs roboten en signal i höjdstyrsystemet så att den gick nästan rakt upp så länge den orkade av egen levande kraft. Därefter utlöstes fallskärmen och roboten dalade ned i vattnet och bärgades med båt.
Utprovningen skedde över Vättern utanför Karlsborg. Den första utprovningsfasen avsåg höjdhållningen. Dessa provrobotar benämndes RB 304A, och fälldes från flygplan 29 (Flygande Tunnan).
Nästa etapp avsåg målsökningen. Dessa provrobotar fick benämningen RB 304B, och fälldes från flygplan 32 (Lansen). Parallellt med målsökarutprovningen kunde så småningom utprovningen av zonröret startas.
För övervakning och utvärdering av apparatfunktionerna sändes data från telemätsändare i roboten till mottagarenheter på försöksplatsens ledningscentral.
När utprovningen var i det närmaste färdig påbörjades serietillverkningen av stridsrobot 304C (sedermera RB 04C). Tillverkningen av såväl provrobotar som stridsrobotar ägde rum vid CVA i Arboga.
Läs mer
Läs mer om Flygvapnets provrobotar och se bilder i artiklar om respektive robot.
Saabs försöksrobotar
I slutet av 1950-talet studerade Saab framtagning av egna robotprojekt samt projekt beställda av KFF.
En del projekt blev nedlagda efterhand men andra ledde i slutändan fram till mycket lyckade slutprodukter.
RB 330
RB 330 var Saabs eget projekt som studerades i slutet av 1950-talet. Roboten var i första hand avsedd att utföra attackuppdrag mot hamnar och anläggningar på stort avstånd.
Jaktrobot 340/341
KFF beställde 1957 av Saab ett förslag till projektspecifikation för vapensystemet RB 340.
Målsättningen var att utveckla ett jaktrobotsystem som skulle kunna bekämpa mål i alla siktföhållanden. Roboten skulle beväpna fpl 35D och fpl 37.
Jaktrobot 72
RB 72 utvecklades av Saab i mitten av 1970-talet.
I augusti 1974 beställde FMV arbete med förstudie på en jaktrobot av IR-typ. Beställning på typarbete fick Saab i juni 1975.
Robot 8
Marinen köpte ett antal patrullbåtar från Norge. Beväpningen skulle bli den norska sjömålsroboten Pingvin. Saab som hade stor erfarenhet av sjömålsrobotar framförde då ett alternativ till Pingvin.
RB 11 Delfin
På grundval av marinens framförda önskemål presenterade Saab ett nytt projekt med ökad räckvidd och förbättrade prestanda. Projektet offererades i november 1971 med beteckningen RB 11. Roboten döptes senare till RB 11 Delfin.
RB 04 Turbo
RB 04 Turbo var en vidareutveckling av RB 04E med turbojetmotor och förbättrade prestanda. Projektet presenterades för marinen i mitten av 1978.
Läs mer
Läs mer om Saab:s provrobotar och se bilder i artiklar om respektive robot.