PS-41

Kommer byggas upp och visas på Arboga Robotmuseum

Användes under åren 1951 – 1988

När Flygvapnet under den senare delen av 1940-talet började bygga upp sin luftbevakning och därmed anskaffade de första radarstationerna behövde man en mindre och lättflyttad station, främst för lågspaning. En amerikansk radarstation, AN/TPS-1A, blev utgångspunkten för en svensk variant, AN/TPS-1S (S för Sweden). Efter sedvanligt offertarbete tillverkades 20 stationer av Bendix Aviation Corporated i USA. Efter tillverkningen trasslade det till sig med exportlicensen och först efter många och långa turer kunde slutligen materielen fraktas med fartyg till Sverige 1951.

Här fick den beteckningen PS-41/T.

Utrustningen tjänstgjorde sedan fram till 1988 då den avvecklades.

I samband med anskaffningen av den engelska radarstationen PJ-21, avsedd för jaktstridsledning, beställdes även en amerikansk station betecknad SCR-615 B.

Flygdirektören Henrik Lindgren hade emellertid på en stipendieresa till USA sett en utrustning betecknad AN/TPS-1A som han tyckte skulle kunna anpassas till svenska förhållanden. Efter en del förberedande aktiviteter kunde Lindgren påbörja arbetet med den svenska varianten, AN/TPS-1S (S för Sweden). Efter offertförfarandet kunde Bendix Aviation Corporated i USA börja tillverkningen av 20 stationer samtidigt som beställningen av SCR-615 B annullerades.

I augusti 1950 var materielen klar för leverans men amerikanarna ville inte ge exportlicens. Efter flera diplomatiska turer kunde dock stationerna lastas på ett fartyg och i maj 1951 kom den så äntligen till Sverige.

Stationen var uppbyggd av fem enheter som placerade på varandra till ett ”torn” med en antenn överst. Allt kunde i värsta fall bäras för hand fram till uppställningsplatsen och mycket blod, svett och tårar har fällts på denna materiel. Efter upprättandet kunde stationen skyddas med tält eller monterbar hydda. Senare tillkom fasta platser i berg eller cementtorn.

Stationen arbetade på en frekvens av 1220 – 1280 MHz (c:a 25 cm våglängd). Pulseffekten var 500 kW levererad av en cellmagnetron, som i vissa fall kunde avstämmas till olika frekvenser inom frekvensbandet. Räckvidden var teoretisk 250 km och ekona presenterades antingen på ett A-skop (endast avstånd) eller på ett PPI (Plan Polär Indikator som gav avstånd och riktning).

Kraftmatningen erhölls från ett bensindrivet kraftaggregat. Till stationen hörde en välförsedd verktygs- och reservdelslåda som innehöll i stort sett allt som kunde efterfrågas vid en reparation. Redan tidigt bemannades dessa radartroppar av tekniker i FV reserv. Utbildningen bedrevs därför vanligtvis i samband med större övningar. Materielen och/eller personalen var dock av den arten att efter en kort introduktion var man beredd att bära ut delarna och montera en väl fungerande radarstation.

PS-41/T tjänstgjorde även i Kongo under Kongokrisen på 1960-talet men kunde även som blivande pensionär överlämnas som gåva till USA för att pryda deras USAF-museum i Dayton, Ohio.

Utrustningen hade turen att få avsluta sina dagar på F 21 i Luleå. Vid en högtidlig ceremoni 1988 kunde flottiljchefen konstatera att epoken PS-41/T nu var slut.