Vad är ett STRIL-system?

Visas på museet

Låt oss först fundera över vad vårt försvar är till för. Självklart är det i första hand att upptäcka intrång utifrån, i andra hand att göra någonting åt det. Detta är i ett nötskal grunden till vårt STRIL-system. STRIL är en förkortning av ”stridsledning och luftbevakning”.

Koll på intrång utifrån kräver någon typ av ständig spaning; med vilka hjälpmedel detta kan göras, bestäms av för dagen tillgänglig teknik. Tidigt bestod denna teknik av flyglottor i luftbevakningstorn (s.k. tornsvalor), som per telefon meddelade vad de såg och hörde till en central. Numera är det alltmer sofistikerade radarstationer, som både kan upptäcka och följa flygplan, fartyg eller kanske interkontinentala robotar, även i en elektroniskt störd miljö. Denna funktion utgör alltså luftbevakning, som ständigt har uppsikt runt våra gränser.

Nästa krav är förmåga att överföra spaningsinformationen till centraler, snabbt och med hög säkerhet. Den får heller inte förvanskas på vägen, eftersom all information från många källor måste kunna läggas samman och ge en totalbild av läget, med bara en förekomst av varje objekt.

I en stridsledningscentral måste denna stora informationsmängd sammanställas och snabbt omvandlas till en form, som är lämplig att presentera för kvalificerade beslutsfattare. Dessa måste mycket snabbt ta ställning till vad som behöver göras i varje enskilt fall, och utan fördröjning ge order om den erforderliga insatsen.

Detta beslut kan få stora konsekvenser. Det kan gälla allt från att sända ett flygplan för att efter identifiering försöka genomföra en fredlig avvisning av intrånget, till att beordra en fullskalig vapeninsats. En sådan bestäms i sin tur av målets art, och kan bestå av jaktflyg med t ex robotbestyckning, luftvärn med kanoner eller markbaserade robotar, eller marina stridskrafter om det gäller område över hav.

Även nu kommer telesystem för dataöverföring in i bilden. Det aktuella insatsbeslutet måste ju nå rätt instans utan fördröjning eller förvrängning. Det gäller i första hand den aktuella försvarsenheten, t ex en flygbas, ett luftvärnsförband eller en marin enhet. När sedan t ex ett flygplan är i luften, måste aktuella styrdata mot målet nå piloten, numera med direkt presentation i cockpit, tidigare med (ofta störd) radiokommunikation mellan radarjaktledare i central och piloten.

Slutligen den sista länken för att sluta cirkeln: Konfrontation mellan aktuellt mål och den beslutade typen av åtgärd. Förr var det kanske insatser med kanoner i flyg¬planet, av luftvärnet eller ombord på ett fartyg, inte alltid med önskvärd träff¬säkerhet. Tekniken har nu utvecklats mot ”intelligenta” robotar, som själva följer målet efter avfyring, ofta med målsökare med radar eller infraröda sensorer, dvs värmesökning.

Under huvudrubriken STRIL kommer de för oss aktuella områdena att närmare utvecklas, med exempel på den materiel, som under olika tidsskeden har funnits inom det svenska försvaret.